14November2019

Follow Us!

Follow us on FacebookSubscribe to our Channel

Lite om bettanpassning

A Bit About Bit Adjustment

Do You Need Three Wrinkles When Adjusting Your Bit?

Published in the February 1997 issue of The Trail Less Traveled  Copyright © 1997 Leslie Desmond, Diamond Lu Productions. All rights reserved. 

Behöver du ”3 veck” när du anpassar bettet?

Det är svårt att veta exakt var ursprunget till den varaktiga teorin om hur ett bett ska anpassas kommer ifrån. Där det finns hästar, finns det garanterat hästexperter. När de samlas, utvecklas ett brett utbud av åsikter och en oundviklig debatt följer, särskilt när det rör sig om ämnet bett.

Med ”bett” menar jag hela området av begrepp som hästmän och -kvinnor, liksom tillverkare av bett, delar om anledningen till att använda dem och hur de bör anpassas. Nyligen läste jag en artikel om just en av mina ”favoritförargelser”: de obligatoriska ”3 vecken” i hästens mungipa. Hur jag än letade hittade jag ingenting som kan rättfärdiga denna traditionella standard, som har accepterats av både engelsk- och westernryttare så länge jag kan minnas.

gear1 1Den här hästens uttryck är summan av delarna: tre veck och hårda tygeltag. Många okunniga människor löser ”problemet” med en nosgrimma för att hålla hästens munnen stängd. De flesta hästar håller dock munnen stängd utan nosgrimma om bettet justeras ner tillräckligt mycket för att låta dem stänga munnen naturligt. Efter träning med det nya bettläget bör hästen svara snabbare och mer exakt med mindre tryck från ryttarens hand. Hästen kommer att få ett lugnare uttryck.

I åratal levde jag med denna ”tre veck-kodex” och blev rättad när jag inte höll mig till den. Jag kan komma ihåg gånger när jag spände upp bettet högt för att vara på den säkra sidan. Ibland var bettet upptryckt mot hästens främre kindtänder bara för att få två veck. Hur mycket kraft behövdes det inte för att få fram ett meddelande från handen genom munnen till hästens medvetande i ett sådant här scenario? Om jag inte minns fel krävdes det många kilos tryck och mer därtill.

Uppriktigt sagt! Om vi på allvar ska anpassa oss och vårt program till varje häst individuellt, så varför inte börja med att vara lite flexibel med att anpassa bettet? Varför inte börja med frågan: Varför några veck över huvudtaget?

En av orsakerna kan vara att få bettet att ligga fritt från hingstbetarna (caninetänderna), som hingsten eller valacken har mellan framtänderna och de främre kindtänderna. I de flesta fall har hingsten eller valacken fyra tänder mer än stoets 36 tänder.

Varje mun är olik. Hos en del hästar ligger de övre och undre hingstbetarna väldigt nära, en del är brutna, andra borttagna, några växer inte fram fullständigt och en del växer fram jämte de främre kindtänderna. Men i de flesta fall är det möjligt att anpassa bettet så långt ner att det förhindrar tryck i mungipan utan att bettet vilar på några tänder. Med denna justering kommer hästen att ta bettet naturligt och lägga det på en bekväm plats i munnen. Till en början kan hästen tugga på bettet och utsöndra mycket saliv, men om bettet inte stöter mot tänderna och hästen inte tvingas att ”le”, kommer den att kunna ha bettet på en bekväm plats i munnen. Det är sällan du ser att hästen själv lägger sig till med veck efter en sådan här anpassning. Faktum är att om munnen är lugn och fin, finns ingen orsak att binda ihop den med en nosgrimma.

Den huvudsakliga fördelen med att ha bettet på detta sätt (speciellt med en oerfaren häst) är att det tar bort det grundläggande trycket från mungiporna, vilket annars måste övervinnas när man tar tyglarna. Bettets och tyglarnas vikt bärs upp av nacken. Hästen kan känna vad jag ber den att göra i exakt samma ögonblick som jag rör fingrarna eller handen.

Vad hästen känner i sin mun leder dess tanke till att vrida nosryggen eller ändra vinkeln på huvud och nacke åt det håll vi ska rida. Under tiden förbereder sig fötterna och kroppen på att röra sig framåt eller bakåt beroende på åt vilket håll vi visar och understöder.

Det är detta som är det underbara med det hela; det fungerar lika bra med ett skedbett som tränsbett. Gör mindre och få ut mer - en underbar men märklig ekvation.

När du sänker bettet hos en häst som bara har känt till ”tre vecks-skolan”, kan det ta några ridturer innan den anpassar sig till den nya känslan. Men, när du har lärt dig läxan, kommer trycket som behövs för att styra tanken genom kroppen till fötterna att kunna mätas i gram. Lättheten, villigheten och det naturliga flödet från form till funktion i hästens kropp, behålls i det här scenariet. Livet är tillgängligt, känslan är påtaglig och bäst av allt, hästen finns där för dig. Vilken underbar känsla!

gear1 2gear1 3gear1 4Att beta med kedjans tryck över nosryggen bidrar inte till målsättningen att få hästen lätt och villig under sadeln. En häst som är van vid att hanteras med en stram kedja över nosryggen är benägen att bli riden med strama tyglar och nosgrimma. Detta är tryck för tryckets egen skull. Det den här hästen lär sig av båda dessa situationer är: ”Om jag fortsätter att trycka mot kedjan eller bettet, så kommer jag nog att få dem att sluta med vad de håller på med.” Hästen hade rätt!

Några ”Bad News” bett

Jag inlät mig på den svåra processen att välja bett och betsla hästar när jag var en mycket yngre och okunnigare person. Efter många år av tryckande, klämmande, lirkande och mutande - för att till sist lära mig att föra in bettet i hästens mun försiktigt - har jag märkt vad hästar tycker om och inte tycker om att ha i munnen. Det är lika bra att säga rakt ut att jag en gång i tiden var stolt över en samling konstiga och exotiska bett, vilken inkluderade allt från märkliga käk-knäckare till dubbelvirade trådbett och andra attiraljer som, inser jag nu, inte var något annat än nödbromsar för okunniga, desperata och felinformerade ryttare.

Jag önskar idag att jag hade sparat dem för att kunna jämföra. Men under de senaste åren har jag samlat några helt otroliga exemplar från andra människor som har hittat ett bättre sätt att rida. Jag förvarar dem i en 5-liters hink som har namnet ”Bad News”. När jag är någonstans och ska betsla en häst, brukar jag ofta tömma hinken på sitt innehåll för att alla ska få se och tänka till. Det finns extra långa skänklar, böjda skänklar, bett med hög tungfrihet, cykelkedjor, tungband, pianotråd … för skarpt, får trångt och för mycket av allt.

Detta ger upphov till mycket uppståndelse och diskussioner. Ibland, precis när jag skall åka, kommer det någon som vill ge mig det värsta bettet i sin samling för att utöka min.

”Detta är egentligen ett slags lån”, sa en dam till mig, när hon gav sitt bidrag till hinken med ”Bad News” i höstas, ”men behåll det, för jag vill verkligen inte ha det tillbaka.”

Jag var glad för henne och för hennes häst skull. Jag har inte ägt en hingstkedja på många år och just känslan av en i min hand fick mig att tänka på när jag använde en. Under ett ögonblick led jag verkligen när jag tänkte på de hästar som jag älskade och som jag trodde behövde den.

Det var inte hästarna, det var jag … Jag visste inte bättre …

Översatt 2007 av Susanna Melchior